Min svarta katt

Igår kom jag face to face med mina demoner. Min svarta katt, som jag kallar dom. I ärlighetens namn tror jag att jag är rätt nära den berömda väggen. I spillrorna av ett sprucket förhållande och med ett hundhuvud på ryggen, ska jag resa mig och samla krafter till att spela in och producera ett album. Något jag har drömt om länge och som måste bli perfekt.

Som körsbär på min ruttna glass har jag ett jobb som kräver konstant fokus. Att ha en mellandag finns inte. En extra spark i skrevet är min ansträngda ekonomi. Jag betalar alldeles för mycket för en lägenhet, vars stora yta endast förstärker ekot av tystnaden och tomheten i mitt liv just nu.

Jag gick den mest planlösa promenaden i mitt liv igår. Följde fötterna dit dom tog mig. Hamnade på öster, utanför porten till Amandas gamla lägenhet. Jag vankade av och ann, kring brandgula gatljus och fuktig asfalt. Någonstans bland små gräsplätter och cykelvägar klöste min svarta katt hål i ryggen på mig. En osynlig arm drog tag i nacken och slungade mig bakåt. Såret från klorna har blivit infekterat och jag blöder. Jag blöder ork och lust.

Min ork, lust, glöd, gnista - kalla det vad ni vill - forsar ur mig som en flodvåg. Jag har hissat svarta segel emot en becksvart horisont.

Ordvits på elmarknaden

Sala-Heby energi har en fullständigt crazy hemsida. ELbjudande! Haha!

Ordvits.


Drömmen

Goda vänner!

Jag har hittat låten.
Fattar ni? Jag menar LÅTEN! Ni vet den där låten som bara tar en med storm och sveper bort allt vad annan musik är. Låten heter Drömmen och gruppen heter Ådra, människor vars barn jag tydligen är flyktigt bekanta med. Där har ni min första cover, goda vänner.  Min första cover.

I övrigt då? Ja, ni...
En ny egen låt på gång. "Du borde lämnat mig för länge sen" heter den, och handlar väl om, ja, just vad titeln säger. Så är livet. Eller nej, sån är jag. Visst hatar jag mig själv innerligt, och många med mig. Men jag lurar väl mig själv att jag är i en fas. Att jag ska vakna upp om ett år och tänka "Vad fan höll jag på med? Vad tänkte jag?"

Kanske gör jag det. Kanske inte. Jag vet väldigt lite just nu. Jag har tappat fästet fullständigt, om jag ska vara brutalt ärlig.
Just nu förlorar jag mig bara i Drömmen av Ådra. Bara.

22 Juli, 2008

Det är sensommar-sverige
Jag är på väg härifrån
Jag kan inte förklara
Jag stänger av telefon

Ner faller löven
och bladen blir mull
Jag kanske åker till Island
Jag kanske super mig full

Jag är för fattig för London
Jag är för tyst för L.A
Det finns en anda i Dublin
Men den är skadlig för mig

Jag glider ifrån allt
Vad var jag en gång?
Jag förlorar mitt fokus
Vad drömde jag om?


Det svenska vemodet

Lite dåligt uppdaterad sitter jag och lyssnar på SRs 30-dagars arkiv. Lars Winnerbäck sommarpratade för några veckor sen. I en episod där han tar upp det svenska vemodet säger han något som gör mig tårögd. Magen kurar sig i både välbehag och smärtsam igenkänning.

"Jag kanske är rätt man på rätt plats. Jag gillar tystnad och starksprit. Jag bär på melankolin som en fuktig gympapåse över axeln. På väg hem igenom livet."

30-dagars arkivet hittar ni här. Nu: Tillbaks till semestern.


Bra text

Mikael Wiehe vädrar åsikter kring nedladdning av musik. En annan lyfter på hatten och bugar.

Gubbe och unge

En sak har jag kommit till insikt med. Jag är 20 år. Fast en utomordentligt dålig 20-åring. Jag beter mig många dagar som en gammal gubbe. Gillar att gå omkring och skrota, som man brukar säga. Mest göra ingenting. Bara gnola lite, dricka kaffe och sucka. Kanske smälla en fluga mot köksbordet. Jag gillar att göra ingenting.

Andra dagar är jag en obstinat liten skitunge. Istället för att göra saker jag borde, ifrågasätter jag varför. Eller så ställer jag till med rackartyg mot folk i min omgivning. Drar en rövare och lurar i någon något. Till exempel kan jag lura min mamma att min flickvän är vegetarian, och fnissa gott. Det handlar inte om några kvalificerade blåsningar, utan om dumma små skitlögner. Det tycker jag är roligt.

Jag är nog ganska svår att ha och göra med, på det sättet. En skrotargöbbe och en liten brukspöjk fast i en 20-årings kropp.

Motion

Var ute och kutade imorse. Första gången sen ån brann, känns det som. Jag kan inte ha sprungit långt. Säg 2,5 km. Svettig och jävlig kom jag hem och gjorde snajdiga benlyft och armhävningar till Farväl Jupiter.

Givetvis skulle jag kunna redogöra hur uppfriskande detta var. Hur stark jag känner mig just nu. Det tänker jag inte göra. Jag har ont i varenda lem i kroppen. Det värker och skaver, nästan gnisslar när jag går. Men jag ångrar ingenting, det gör jag inte. Igår gjorde det nämligen lika ont i hjärtat, och det är ju inte bra. Eller vad säger ni?

Har ni en bra dag därute?


Härlig midsommar och ny låt på gång

Jag firade midsommar med min älskade Amanda och hennes härliga familj ute på Väderöarna på västkusten. Kobbar och skär ter sig mycket vackra när dom utgör kuliss för det vackraste man vet. Min älskade, älskade Amanda.

En ny låt har även blivit klar. Imorse, faktiskt. Låten har inget namn än, men handlar om att längta hemifrån och sökandet efter äventyr. Och även ett sorts tack till alla människor, vars axlar stöttat en och kanske till och med hållit en vid liv. I alla fall emetionellt.

Med torr mun och tungt huvud som ett efterskalv av gårdagens rödvin och sång satt jag vid köksbordet med tom blick i ansiktet och gitarren i famnen.

En sexa longrow utan is
tar ut sin rätt och lite mer
Jag har en bukett med vissna rosor
som jag borde gett till er

Så tack Amanda för ditt krig
mot mina murar för mitt hopp
Tack till Eva för ditt kloka ord
på Hallandsåsens topp

Tack till Louise för alla sånger
som jag lyssnade till ibland
Tack Andreas för din lugnande hand.


Låten repas och spelas eventuellt in till helgen. Håll utkik på Myspace.

Mulet väder

Det började regna på mig när jag gick till jobbet för en dryg timme sen. Instinktivt hukade jag ryggen och snodde tröjan hårdare runt midja och nacke. Grävde ned händerna i fickorna och sköt upp axlarna. Burrade till. Och så gick jag, tills jag insåg hur obeskrivligt befriande jag finner regnväder i juni. Luften är varm, men fortfarande klar. Doften från våt asfalt och ljudet av slirande bilar påminner mig om när jag satt i bilen på väg till Stockholm när jag var, ja vad kan jag ha varit? sju år?

Min mamma och pappa överaskade oss barn med en minisemester. Dom berättade inte för oss var vi skulle. Det var överaskningen. Så vi bilade från Degerfors till Stockholm. Jag tror att "från" i den meningen var viktigare för mig än "till". Vi åkte från Degerfors. En underbar känsla, minns jag att det var. Att lämna fotbollsplanerna, statoil-macken, KB-grillen, Sandéns nybyggda hus och landstingsbyggnaderna bakom sig. Att känna att varje sekund tog mig längre därifrån.

Vi skrattade ofta när vi åkte bil, jag och min familj. Hela min uppväxt var ett enda långt internskämt. Vi lekte lekar och sjöng sånger under bilturerna. Och varje sekund tog oss längre och längre. Mot Stockholm, javisst, men framför allt från Degerfors. Det hade nog aldrig fungerat utan en sån familj. Min älskade familj. Dom lärde mig att gå. Lärde mig att ta mina första staplande steg. Från Degerfors. Mot något annat.

Jag lättade på tröjan och lät regnet svalka emot kinden. Och gick leende hela vägen till jobbet.


Ny låt

Tänkte bara säga att ni kan lyssna på en ny låt på Myspace. Tids nog heter den. Lyssna här.

Tokröj på jobbet

Mina tre medarbetare och min chef är lediga idag.

Jag avnjuter en kopp grönt te och lyssnar på pahnflöjts-musik. Underbart.

Marknadsafton

Oskar bloggar om marknaden på stan. Tänkte att jag skulle hinna före honom.

Är det inte irriterande med alla fula t-shirtar med silvergråa tryck? Någon slags jävla indiankonst. Det är fult, visst?

Nyckelharpa

Nästa fredag, den 13:e spelar Loving Anti någonstans i Fjugesta. Ni som råkar bo där kan väl kika förbi, hehe. Pga tidsbrist för vissa bandmedlemmar ser settningen lite annorlunda ut än vanligt. Laguppställningen blir:

Eddie Lövholm Eriksson - Gitarr, sång
Max Wallbom - Gitarr, kör
Andreas Tysk - Gitarr, mandolin
Andrea something - Sång, kör och - hör och häpna - nyckelharpa

Det här kommer att bli förbaskat roligt! Jag återkommer när jag vet mer om när och var vi spelar!


EPD - igen.

Jag lider av kronisk EPD, Efter Produktions Depression. Igår spelade jag med mitt band (som har samma namn som bloggen.) Egentligen handlade det inte om mer än en helt vanlig spelning. Allt gick bra och våra demoskivor sålde slut. Trots det kan jag inte känna något annat än ett enormt tomrum, såhär dagen efter. Jag funderar och våndas. Ponera att jag dör imorgon. Min musikaliska kariär skulle i sådant fall bli ihågkommen med denna konsert. Inte av många, men tanken är ändå lika svindlande.

Jag har tidigare sagt att musiken är min drog. Så är det verkligen. Våndan och stressen, samtalen och funderingarna. I en bil klockan 08:30 igår morse satt jag och Erika Fernström, violinist och även sångerska i bandet, och pratade om låtarna på demon Riksväg 60. Vi stötte och blötte ämnen fram och tillbaka. Samtalet var ingen djup rödvinshistoria, men känslan var genuin och så innerlig den egentligen kan vara den tiden på dygnet.

Den tidiga dagen fortsatte med genrep, kaffe, magknip, stress och till slut ett framträdande på 35 minuter. Därefter lugn. En rastlös frihet, som någon så vackert formulerat det. Jag har hittat min drog, skjutit en överdos och sitter nu och skakar. Jag är på avtändning.

Jag måste hitta något nytt att våndas över. En spelning, en inspelning - vad som helst egentligen. Under tiden försöker jag intala mig att min överjävliga EPD är vad som driver mig framåt. Lovar, kanske rent av lurar mig själv att jag har hittat ett spår och att det bara är att fullfölja. Ja, jag vet inte...

RSS 2.0