Loving Anti

Min vän Oskar sitter på jobbet och är lycklig. Han sitter med ett fånigt flin och tror på livet. Hela situationen är vidrig och pervers.

Idag mår Oskar bra och det gör mig väldigt illa till mods.

Det var allt. Sluta läsa.

Oskar Lindqvist berättar öppenhjärtligt om beslutet att höra upp med sitt bloggande.

- Det stämmer. No more blogging, dude! säger Oskar.

Vad var det som fick dig att ta detta beslut?
- För många som inte ska läsa läser och för få som ska läsa läser.

Visst tycker du bara att det är en rolig mening att säga?
- Haha, ja! Visst är den härlig?!

Jo, visst...
- "För många som inte ska läsa läser och för få som ska läsa läser." HAHA...hah!

Vad vill du säga till alla besvikna läsare där ute?
- Ring inte mig. Jag ringer er.

Till sist: Vad önskar du dig mest av allt just nu.
- En rom & cola, det vore fint.

För ett år sen igår följde stjärnorna drömmarna på det sätt som dom bara gör en gång i livet. Vändningen som man, om man är lyckligt lottad och får chans att uppleva en gång under sin livstid, tog fart. En skakande hand greppades av fem lugnande och förlåtande fingrar. Ridån gick ned för ett splittrat liv av ångest och självdestruktivitet. En publik med svarta ansikten ropade efter mer, men den lugnande handen ledde den skakande huvudrollsinnehavaren in bland kulisser, statister och ondsinta regisörer ut ifrån axelmaskeradernas paradteater.

Den 19 maj 2007 träffade jag min Amanda. Ett år sedan igår.

365 bevis på kärleken och hopp om en ljusare framtid. Genom höstens snåriga och mörka stigar, vinterns snöbländande kyla och vårens varma ljusning har hon funnits där. Min älskade Amanda.

En mening som susade genom mitt huvud hela dagen igår. Jag vet inte varför, var den kom ifrån eller vilka "ni" är, men så kändes det.

Det är svårt att inte känna sig som en trotsig trettonåring när man synar sina drömmar och upptäcker att det man brinner för och vill varken innefattar gedigna utbildningar eller säkra löner. Att stirra sin dröm i vitögat och se en självuppfyllande och narcisistisk önskan. Att undra om man bara stirrar framåt eller faktiskt rör sig i den riktningen också. Att inte veta förns det är för sent eller kanske aldrig inse att man redan är där.

Men jag tror ändå att jag måste släppa mina måsten för en stund. Och lyssna till mitt kall.

Det var en helt vanlig skoldag under min gymnasietid. Formodligen hade vi att göra med en onsdag, någon gång i april. Det sista man vill är att ha lektion. Jag går med tunga steg i koridoren, på väg mot lektionssalen. I motsatt riktning kommer min vän Andreas Tysk farande som ett yrväder.

- Ingen engelska! Nu ska jag hem och fira med en runk!

Sen gick han.

I sin mysiga krönika Musiktyper i maj sätter Mats Klasson huvudet på spiken vad det gäller mina känslor för musik.

"Titta INTE på mig. Blunda och lyssna!"

Två mycket små meningar säger så väldigt mycket om vad jag känner för musiken. Är det inte märkligt, ändå? Jag får alltid rådet att det gäller att synas i musikbranchen. Jag har aldrig fått rådet att det gäller att höras. Det kanske handlar om en språklig tolkning, absolut. Men lite talande är det i alla fall.

"Det är en skitig jävla branch!" är för övrigt det bästa råd jag har fått. För det måste jag hålla med om. Det är en skitig jävla branch där du ständigt blir motarbetad. Slutmålet är vackert, men vägen dit är krokig, mörk och lång. Men som sagt i tidigare inlägg, finns det inga vinnare som spelat fegt.

Bästa låten just nu: Lars Winnerbäck - Till det sista havet

"Dom kommer att försöka värja sig
tills du gör det dom vill att du gör
Konstens poliser går en frusen stig
på säker mark utan en himmel ovanför

Dom kommer att försöka tämja dig
och sänka dig med måttfullhet och sans
Dom kommer att försöka lura dig
och säga att den väg du går den leder ingenstans"

I helgen har jag varit i Köpenhamn. I lyckoruset av kärleken, min älskade Amanda, har jag trängts med sekelskiftsbyggnader, grönskande parker och graffiti-målade återvändsgränder. Det har varit den bästa helgen på väldigt länge. Jag kanske inte har något av publikt intresse att återge, men alla som någon gång har varit överlyckligt förälskade torde förstå mig.

Jag trodde att det skulle bli skönt att komma hem. En sorts lättnad, kanske, att sätta ned väskan på hallgolvet och pusta ut. Komma hem, helt enkelt. Men istället ter sig Örebro mindre och mindre. Jag har gått på alla gator. Jag har sett alla hus. Jag har haft allt fyllor. Jag har sjungit alla sånger. Jag är på många sätt klar här. Jag trampar vidare i vardagen. Står i tomheten och andas in lugnet. Väntar på det stora äventyret. Drömmer mig till Köpenhamn och kärleken. Tänker på mina vänner Johanna och Milla i Dublin. Ser Tim, Patrik och Jacob på Stockholms södra höjder. Längtar ut ur bubblan.

Jag trummar lite på köksbordskanten. Stirrar utan vidare blick ut igenom fönstret och funderar över nästa steg. Försöker knyta näven så gott jag kan, och tänka att förlorare är dom som inte spelar ut korten dom fått på given. Andraplaceringen får oftast dom som sneglar över andras axlar och kopierar minsta steg. Vinnarna är dom som spelar sina kort fullt ut.

"Nu är det dags att spela ut korten, Eddie!" viskar jag till mig själv. Och det är väl dags nu, kan jag tro. Någon har väl sagt någon gång att livet är det som pågår medan man väntar på det. En sliten klyscha? En sliten sanning, skulle jag snarare säga.