Loving Anti

Det började regna på mig när jag gick till jobbet för en dryg timme sen. Instinktivt hukade jag ryggen och snodde tröjan hårdare runt midja och nacke. Grävde ned händerna i fickorna och sköt upp axlarna. Burrade till. Och så gick jag, tills jag insåg hur obeskrivligt befriande jag finner regnväder i juni. Luften är varm, men fortfarande klar. Doften från våt asfalt och ljudet av slirande bilar påminner mig om när jag satt i bilen på väg till Stockholm när jag var, ja vad kan jag ha varit? sju år?

Min mamma och pappa överaskade oss barn med en minisemester. Dom berättade inte för oss var vi skulle. Det var överaskningen. Så vi bilade från Degerfors till Stockholm. Jag tror att "från" i den meningen var viktigare för mig än "till". Vi åkte från Degerfors. En underbar känsla, minns jag att det var. Att lämna fotbollsplanerna, statoil-macken, KB-grillen, Sandéns nybyggda hus och landstingsbyggnaderna bakom sig. Att känna att varje sekund tog mig längre därifrån.

Vi skrattade ofta när vi åkte bil, jag och min familj. Hela min uppväxt var ett enda långt internskämt. Vi lekte lekar och sjöng sånger under bilturerna. Och varje sekund tog oss längre och längre. Mot Stockholm, javisst, men framför allt från Degerfors. Det hade nog aldrig fungerat utan en sån familj. Min älskade familj. Dom lärde mig att gå. Lärde mig att ta mina första staplande steg. Från Degerfors. Mot något annat.

Jag lättade på tröjan och lät regnet svalka emot kinden. Och gick leende hela vägen till jobbet.