EPD - igen.
Jag lider av kronisk EPD, Efter Produktions Depression. Igår spelade jag med mitt band (som har samma namn som bloggen.) Egentligen handlade det inte om mer än en helt vanlig spelning. Allt gick bra och våra demoskivor sålde slut. Trots det kan jag inte känna något annat än ett enormt tomrum, såhär dagen efter. Jag funderar och våndas. Ponera att jag dör imorgon. Min musikaliska kariär skulle i sådant fall bli ihågkommen med denna konsert. Inte av många, men tanken är ändå lika svindlande.
Jag har tidigare sagt att musiken är min drog. Så är det verkligen. Våndan och stressen, samtalen och funderingarna. I en bil klockan 08:30 igår morse satt jag och Erika Fernström, violinist och även sångerska i bandet, och pratade om låtarna på demon Riksväg 60. Vi stötte och blötte ämnen fram och tillbaka. Samtalet var ingen djup rödvinshistoria, men känslan var genuin och så innerlig den egentligen kan vara den tiden på dygnet.
Den tidiga dagen fortsatte med genrep, kaffe, magknip, stress och till slut ett framträdande på 35 minuter. Därefter lugn. En rastlös frihet, som någon så vackert formulerat det. Jag har hittat min drog, skjutit en överdos och sitter nu och skakar. Jag är på avtändning.
Jag måste hitta något nytt att våndas över. En spelning, en inspelning - vad som helst egentligen. Under tiden försöker jag intala mig att min överjävliga EPD är vad som driver mig framåt. Lovar, kanske rent av lurar mig själv att jag har hittat ett spår och att det bara är att fullfölja. Ja, jag vet inte...
Jag har tidigare sagt att musiken är min drog. Så är det verkligen. Våndan och stressen, samtalen och funderingarna. I en bil klockan 08:30 igår morse satt jag och Erika Fernström, violinist och även sångerska i bandet, och pratade om låtarna på demon Riksväg 60. Vi stötte och blötte ämnen fram och tillbaka. Samtalet var ingen djup rödvinshistoria, men känslan var genuin och så innerlig den egentligen kan vara den tiden på dygnet.
Den tidiga dagen fortsatte med genrep, kaffe, magknip, stress och till slut ett framträdande på 35 minuter. Därefter lugn. En rastlös frihet, som någon så vackert formulerat det. Jag har hittat min drog, skjutit en överdos och sitter nu och skakar. Jag är på avtändning.
Jag måste hitta något nytt att våndas över. En spelning, en inspelning - vad som helst egentligen. Under tiden försöker jag intala mig att min överjävliga EPD är vad som driver mig framåt. Lovar, kanske rent av lurar mig själv att jag har hittat ett spår och att det bara är att fullfölja. Ja, jag vet inte...
Kommentarer
Trackback
