...och en sak till

Jag har blivit publicerad på 1000apor.se

Eller ja, nja... så kanske man inte kan säga, men... ja. Skit samma!

En liten öl, som sagt? I bistrovagnen?

Tåg genom sverige

Snart ska jag sätta mig på ett tåg genom Sverige. Mot Göteborg, faktiskt. Imorgon buss mot Köpenhamn

En liten öl i bistrovagnen på det? Ja?


Arbetssituationen oförändrad

Jag sitter fortfarande på mitt jobb och gör mest ingenting. Och betalt får jag.

Man skulle kunna rubricera min arbetssituation som human, just nu.

Hård dag på jobbet

Jag är telefonförsäljare. För tillfället är vårat register slut. Det kommer alltså inga samtal. Jag har suttit och stirrat sedan klockan 12:45 idag. Rakt fram, bara.

Kebabsås

Igår hittade jag kebabsås på Coop.

Mitt liv är fulländat. Om jag dör imorgon spelar ingen som helst roll.

Dansesteten hatar mig

Igår pratade jag i telefon med min flickvän Amanda. Jag kallar henne dansesteten. Det är lilte gulligt, tycker jag. Hur som haver, lekte vi leken att vi skulle säga vilket djur den andra skulle vara, om det nu skulle falla sig så att den var ett djur. Ni fattar.

Jag funderade länge och väl. Kom till slut fram till att Amanda skulle vara en lejonhona. Graciös, smidig och stolt. Det beskriver henne ganska väl.

Amanda fnulade också en god stund. Beräknade och jämförde. Efter många om och men drog hon slutsatsen att om jag vore ett djur så vore jag en lama. Då blev det tyst som i graven. Jag menar... lama?

Är inte lama det sämsta djuret någonsin? Ingen gillar lamor. Skulle lamorna försvinna från jordens yta skulle det ta minst ett år innan någon la märke till det. Någon grubblare skulle sitta på sin kammare och tänka ut lustigheter. Sen skulle han skriva det på sin blogg: "Vad hände egentligen med lamorna?" och folk skulle fnissa, så som dom gör när någon frågar vad som egentligen hände med popgruppen Aqua eller godiset banana-skids. Sådär fan-det-hajante-tänkt-på-roligt.

Så mycket betyder jag för Amanda.

Kikaren

Idag fick vi en varsin kikare på jobbet. Helt gratis. Fråga mig inte varför, men så är det.

Jag har oerhört roligt med min kikare. Jag lägger saker i titthålet, går fram till första bästa kollega och säger: "Här ska du se vad jag har i kikaren!" och skrattar gott. Fnissar Göteborgskt.

Jag spejar med min kikare ut genom fönstret på kontoret. Jag sitter länge och betraktar min omnejd. Till slut rycker jag till och ropar: "HAVSSTRUT!" och låtsas anteckna i ett block.

"Nio kvar till hundra-klubben" myser jag när någon går förbi.

Jag har oerhört roligt med min kikare.

Pilotbrillor?

Människor som fortfarande känner att politbrillor håller och tycker det är jäkligt fräckt. Jag vet inte. Jag känner mig tveksam... eller?

Känns det inte lite... skitnödigt?


Tids nog...

Jag läser dagligen om nya förbud från vettskrämda högerregeringar och vänsterkamouflerade diktaturer. Hårdare tag, lägre bidrag och högre murar tycks vara den enda strategin som finns i dagens ruttna samhälle.

Idag kan jag till exempel läsa om Alcazar-Andreas som nekas visum i USA pga att han är HIV-positiv. Jag stirrar in i skärmen. Läser det gång efter annan. Gapar stort och försöker hitta rimliga förklaringar.

Jag stänger ner sidan. Försöker blunda bort det. Jag tänker att tids nog kommer förnuftet att kalla. Tids nog faller väl murarna, trots allt.

Dag efter dag lurar jag mig själv. Det blir lite lättare att leva då.

Välkommen till min nya blogg!

Här kommer jag att skriva om det jag bryr mig om och dom jag bryr mig om.

Mvh
Eddie Lövholm Eriksson

RSS 2.0